Min svärfar var hit idag och visade mig något som gav mig kalla kårar och en smärta in till märgen... bakom våran lo, brevid hundgården finns det en brunn. En brunn utan lock endast en plåtbit låg ovanpå, och inte en tung sådan utan jag fick upp den utan problem (jag anser mig själv rätt svag) i den är det dessutom vatten *gaah* Jag blir tokig!

Svärfar trodde att han grävt igen den för många år sedan men det visade sig att så var inte fallet, eftersom det inte alls är länge sedan en 1 ½ åring drunknade i en brunn hemma på sin gård i Jättendal fick jag ångest. Usch och fy tänk att det fanns en sån brunn här hemma åxå som jag inte hade en anning om att den fanns där, Petter visste det men hade glömt bort den nu har han i alla fall fyllt igen den!!!

Är det något jag verkligen är rädd för så är det att drunkna, när vi åker skoter på vintern och åker över sjöar får jag ångest av högsta klass och många gånger har jag gråtit innan vi kommit upp på land igen. Sen har jag alltid haft ångest när jag simmar på djupt vatten i sjöar o dyl. att något/någon ska komma och dra ner mig och på så sätt drunkna men jag brukar säga till min syster när vi simmar över sjön hos dom att då tar den henne först, synd bara att jag vet att hon har samma tanke ;) Jädrans vad fort man simmar då!

Vad får ni ångest över?

Att gnälla och klaga är bland det värsta jag vet MEN ibland går det bara inte att låta bli...

Jag har ONT förbannat ONT i mina fogar och har ju känt av dom en längre tid, dock har det varit hanterbart, jag har hög smärttröskel och tiger länge innan jag klagar (även om vissa säkert tror tvärtom) jag använder foglossningbältet och låter helt enkelt bli att göra de saker jag får ont av tex. dammsuga och torka golven, bland de värsta rörelserna jag kan göra och Petter får ta den delen för det mesta nu för tiden fast han är helt värdelös på det ;) Ibland måste jag ju så helt och hållet låter jag inte bli, jag måste leva åxå.

Senaste veckan skulle man kunna säga har smärtan ändrat form och blivit mer intensiv, vänster höft låser sig och benet bär inte och smärtan är OUTHÄRDLIG, jag hulkar, kvider, gråter floder försöker MEN det går inte. Imorse försökte jag kliva u sängen i 20 minuter, tar mig upp, försöker ta fram trosor och strumpor ur lådan, gråter... når inte ens ner till mellersta lådan, hulkar.. Petter kliver upp och får hjälpa mig tillbaka till sängen och inser att det är kört, JAG KAN INTE JOBBA :(

Ringer till jobbet gråter berättar om min frustration, jag vill! Filip vaknar och tittar med stora ögon på sin mamma som numera gråter varje morgon... stackars barn, "Ont" säger han "ja mamma har ont"... känner mig liten och vill gråta mer men biter ihop.

Ringer vårdcentralen och får en tid direkt på morgonen, träffar en förstående trevlig läkare som sjukskriver mig till sista augusti med motiveringen "DU kommer inte kunna jobba, vill du gå ut och prova gör det om ett tag om det känns bättre". Får en remiss till sjukgymnastiken och ska kontakta barnmorskan för att se om jag kan få hjälp med smärtan på något sätt.

När jag väl kommit upp och "höften hamnat rätt" igen släpper den intensiva smärtan och kvar är den där molande foglosning smärtan som jag ändå finner rätt hanterbar men rätt som det är låser sig ju höften igen och jag är tillbaka på ruta ett.

Jag mår dåligt, gråtet bara av tanken att jag inte kan jobba när jag så gärna vill, tänker på ekonomin *usch* Vet ju dessutom hur jävliga försäkringskassan är med att godkänna sjukskrivningar så lär ju dröja innan det dyker upp några pengar :( Samtidigt är det skönt att inte behöva tvinga kroppen till mer än vad den förmår, jag måste ju så klart upp varje morgonen ändå, vi har ju Filip MEN jag slipper känna stressen och förhoppningsvis kan jag få lite hjälp med smärtan också, väntar på samtal från sjukgymnastiken och BM ska jag till på måndag men ska ringa och höra om en TENS apparat.

Men idag känner jag mig rätt liten och sliten, hatar mina höfter!