Redan torsdag, veckodagarna verkligen rusar fram och snart är det helg, en helg jag verkligen ser fram emot då denna vecka varit rätt tung tycker jag, dels för att jag jobbat några timmar extra, varit på föreläsningen och haft en hel del extra att tänka på. Känner mig otroligt trött på morgonen men sedan går ju faktiskt hela långa dagen av bara farten och kvällarna ännu fortare och det känns knappt som jag hinner träffa barnen och prata med deras far om hur dagen varit än mindre bry mig om bloggen... (och då behöver jag dessutom inte ens hämta barnen från fsk och fixa middag för den står redan på bordet när jag kommer hem)

Men jag vet ju att det är så här livet ser ut men ändå har jag så svårt att acceptera det, jag vill arbeta, jag tycker om mitt arbete men jag vill ju så klart vara så mycket jag kan med mina barn och där imellan ska jag hinna med maken och inte allra minst MIG SJÄLV också...

HUR FÅR MAN LIVSPUSSLET ATT GÅ IHOP?

eller igentligen

Hur lär man sig ACCEPTERA livspusslet?