Åkte till jobbet som vanligt på måndagen trots att jag blött så gått som hela helgen och på jobbet proppsade mina kollegor på att NU ringer du vilket jag gjorde, både till barnmorskan, 1177 och sedan även gynkliniken på hudiksvalls sjukhus (man blir ju alltid hänvisad rind, dit istället...) fick en tid  på onsdag kl:19.00 (tydligen har de börjat med kvällstider också det låter ju praktiskt) dagen gick men eftersom blödningen tilltog ringde jag åter igen 1177 och blev hänvisad till akuten och sedan uppskjussad till gynkliniken. Fick komma in rätt omgående och jag såg själv under det vaginala ultraljudet att bebisen inte rörde på sig... förstod att allt var på tok innan läkaren ens talat om det för mig. Han sökte länge efter hjärtverksamhet men det fanns ingen och konstaterade att barnet varit dött ett par veckor t.o.m Alltså ett uteblivet missfall och min kroppen har inte förstått att fostret är dött och därför fortsatt vara gravid.

Kroppen har alltså börjat förstå i v. 17 och därav började mina blödningar. Nu började karusellen snurra som jag hade svårt att hålla mig kvar i... läkaren började informera vad som hända ska, sköterskor kommer in och jag får gå till en abortsköterska (hemsktnamn) för att planera när det hela ska sättas igång. Blir erbjuden att förlösas på förlossningen redan samma kväll eller vänta tills onsdag. Jag kände inte för att vänta... ringer Petter, mamma (som ställer upp och passar barnen så klart), syster och pratar av mig lite innan jag kör hem för att packa.

Petter hämtar barnen och mamma och pappa kommer och packar ihop vad de behöver och tar med barnen hem till sig. Jag och Petter förbereder oss för att åka på förlossningen, ringer lite vänner, skickar ut sms, stannar och hyr film och äter lite. Tog med den lilla bärbara dvd spelaren eftersom sköterskan förvarnat mig att det kan ta lite tid innan det startar.

Väl inne på förlossningen får jag fyra tabletter vaginalt, lite smärtstillande och en värmekudde. Tre långa timmar senare får jag två tabletter att svälja ner... ser på mer film och jag och Petter ligger och pratar *det här var lika tufft för oss båda* . Vi slumrar lite och jag börjar få lite molande värk, undersöks och får ytterligare två tabletter + smärtstillande (hela tiden värmekudden också) när det passerat tre timmar sedan föregående omgång. Nu är klockan halv ett ungefär och jag somnar äntligen på ruset av tabletterna. Vaknar en timme senare och nu har det satt igång på allvar får fruktansvärda värkar korta men täta och får en spruta med smärtstillande som hjälper lite, får lite mer smärttillande... strax efter tre går vattnet och nu kommer den jobbigaste biten för mig då jag inser att det är nära, snart är det slut på riktigt.

03:15 föds en liten liten pojke, ser ut som en "riktig" bebis med alla kroppsdelar färdiga. Så fin och konstigt nog ser han så fridfullt ut, att sorgen faktiskt lättar. Vi fick ha kvar honom på rummet så länge vi ville. Lugnt och skönt på förlossningen då vi var de enda som var där under kvällen oh natten och därför hade barnmorskan alldeles själva. En massa skiftbyten men de var alla gulliga och snälla. Kom en läkare för att titta till mig då moderkakan inte ville komma ut och jag därför fortsatte blöda. Slutar med att den dras ut med tång, den undersöks och den ser fin ut, en liten förkalkning men inget som direkt skulle förklara varför bebisen dog. Vill ändå inte sluta blöda och det blir ultraljud och bekräftas att något ännu blöder så jag sätts på dropp för att livmodern förhoppningsvis ska dra ihop sig och blödningen avta. Det gör den inte och vid halv sex beslutas att jag ska sövas och skrapas och då går det fort, ett par minuter senare ligger jag på operationsbordet och sövs av samma narkosläkare som sövde Filip under hans ljumsskbråcksoperation.

Träffar en klantig sköterska som frågar om hon får gratulera... både jag och sköterskan med från förlossningen fräser nej tillbaka och jag såg vad dåligt hon mådde av den samma komentaren som blev så fel. Samtidigt blev jag fruktansvärt ledsen och fick ångest. Så det var lite traumatiskt att bli sövd då jag hade frossa och grät okontrollerat, dom sövde mig lätt och jag vaknade strax efter att de var klart och fick sedan åka upp till förlossningen från uppvaket. Får antibiotika och ett nytt dropp.

Sov sedan fram till frukosten och därefter kom sköterskor och läkare för mer information, tabletter som hämmar produktionen av bröstmjölk. Vi bestämmer att kuratorn ska kontakta oss angående vad som ska hända med pojken (fostret), vi har lite val att välja mellan och sedan fick vi åka  hem. Kändes otroligt skönt att få åka hem då det precis till frukosten föddes ett barn inne på förlossningen och det kändes väldigt jobbigt just då att höra de där efterlängtade skriken som vårat barn aldrig fick chansen att ge ifrån sig :(

Vad som gått fel kan de inte svara på men bebisen hade lite vattenansamlingar på kroppen så det är troligen någon slags kromosomavvikelse (men det vet vi ju inte, mest spekulationer nu) men det är ju det som är trösten i allt det tunga. Det var inte meningen att detta barn skulle klara sig, naturen har skött sig själv men det är tungt, sjukt tungt men tiden kommer det lätta och just nu ska allt bara läka.

Tappade ju en hel del blod, tur att jag hade super järnvärde sedan tidigare *tackar mitt arbets för den delen, varierad kost på regelbunda tider och mycke broccoli* Fick en massa dropp för att få mig att må lite bättre men jag känner mig rätt svag och lika mörbultad i kroppen som efter en "vanlig" förlossning. Trött i rygg, höfter och i nacken antar att jag spänt mig rätt mycke, huvudvärk och det susar i öronen när jag reser mig upp pga blodet jag forlorat. Värmekudden hjälper bra mot eftervärkarna i alla fall och snart ska jag försöka sova igen. La oss och sov när vi kom hem så nu har vi vänt lite på dygnet.

Orkar inte...

Vi fick en liten liten kille, han såg så perfekt och fridfull ut det gör det hela konstigt nog lite lättare...

Vi är hemma, vilar, försöker sova även om det inte går, vi har varandra det är huvudsaken!!