Direktlänk till inlägg 23 november 2011
Natten har varit tung, chocken har släppt och jag gråter ohejdat, vi har pratat om att ge bebisen ett namn för att lättare kunna prata om honom göra det verkligare för oss och för barnen.
Men hur ger man ett redan dött barn ett namn??? Inget tycks passa... vi hade ett tilltänkt men det känns helt fel just nu... vi trodde ju båda två att vi väntade ännu en pojke.
Båda barnen är ju väldigt insatta i att vi väntade en bebis, klappade på magen, pratade om hur liten den är etc. att den ska växa och att magen ska bli stor innan den kommer ut. Lukas är för liten för att förstå vad som nu händer men Filip som funderar på döden lite då och då förstår ju så klart. Att mamma och pappa blir ledsen, säkert blir han det också. Sist vi pratade om döden handlade det om att han är rädd att Findus (kattungen) ska dö, bli påkörd av någon bil eller liknande men sist frågade han även om barn kan dö och jag svarade honom ärligt att: "Ja barn kan dö, dom kan göra sig jätte illa, bli sjuka och ibland vet man inte varför barn dör..."
Jag satte mig igår och letade någon passande bok och hittade en som verkar funka. Den heter jag känner en ängel av Cecilia Svensson.
klicka på bilden för att komma till bokus.se där kan man provläsa boken.
Cecilia har en ängel i himlen. Änglar har vingar så att de kan flyga ner och hälsa på oss. De kan lägga en tröstande hand på våra axlar när vi gjort oss illa. Men mest av allt tycker de om när vi skrattar och är lyckliga. Att ha en ängel i himlen betyder också att man saknar någon, och ibland blir man väldigt ledsen... (För varje såld bok går 5 kronor till bokens egen fond hos Barncancerfonden)
Böcker är ett utmäkt sätt att bearbeta sorg på tillsammans med barn, om man inte orkar prata som själva händelsen kan man prata om boken, man kommer barnen/barnet nära och det ges otroliga chanser till samtal.
Just nu känns det extra jobbigt att barnen på jobbet och en hel del föräldrar visste om graviditeten, jobbet blir inte en frizon som det ofta kan bli om man har andra saker som tynger hemifrån... men barn är raka och ärliga och som vuxen måste man faktiskt få bli ledsen inför barnen också så jag tror inte det blir några problem, nu är jag sjukskriven 2 veckor på heltid till en början och sedan kan jag börja jobba 50 % om jag vill... jag får börja jobba tidigare om jag vill men just nu känns det som ett rimligt mål att träva mot.
Idag ska vi hämta hem barnen, som jag längtar!!! Petter hade tänkt jobba men blev hemma idag med, det är helt enkelt för jobbigt ännu och han har inte heller sovit inatt.
Livet känns upp och ner och vi tar en dag i taget!!!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 | ||||
7 |
8 | 9 |
10 |
11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 |
17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|