Natten har varit tung, chocken har släppt och jag gråter ohejdat, vi har pratat om att ge bebisen ett namn för att lättare kunna prata om honom göra det verkligare för oss och för barnen.

Men hur ger man ett redan dött barn ett namn??? Inget tycks passa... vi hade ett tilltänkt men det känns helt fel just nu... vi trodde ju båda två att vi väntade ännu en pojke.

 Båda barnen är ju väldigt insatta i att vi väntade en bebis, klappade på magen, pratade om hur liten den är etc. att den ska växa och att magen ska bli stor innan den kommer ut. Lukas är för liten för att förstå vad som nu händer men Filip som funderar på döden lite då och då förstår ju så klart. Att mamma och pappa blir ledsen, säkert blir han det också. Sist vi pratade om döden handlade det om att han är rädd att Findus (kattungen) ska dö, bli påkörd av någon bil eller liknande men sist frågade han även om barn kan dö och jag svarade honom ärligt att: "Ja barn kan dö, dom kan göra sig jätte illa, bli sjuka och ibland vet man inte varför barn dör..."

Jag satte mig igår och letade någon passande bok och hittade en som verkar funka. Den heter jag känner en ängel av Cecilia Svensson.

klicka på bilden för att komma till bokus.se där kan man provläsa boken.

Cecilia har en ängel i himlen. Änglar har vingar så att de kan flyga ner och hälsa på oss. De kan lägga en tröstande hand på våra axlar när vi gjort oss illa. Men mest av allt tycker de om när vi skrattar och är lyckliga. Att ha en ängel i himlen betyder också att man saknar någon, och ibland blir man väldigt ledsen... (För varje såld bok går 5 kronor till bokens egen fond hos Barncancerfonden)   

Böcker är ett utmäkt sätt att bearbeta sorg på tillsammans med barn, om man inte orkar prata som själva händelsen kan man prata om boken, man kommer barnen/barnet nära och det ges otroliga chanser till samtal.

Just nu känns det extra jobbigt att barnen på jobbet och en hel del föräldrar visste om graviditeten, jobbet blir inte en frizon som det ofta kan bli om man har andra saker som tynger hemifrån... men barn är raka och ärliga och som vuxen måste man faktiskt få bli ledsen inför barnen också så jag tror inte det blir några problem, nu är jag sjukskriven 2 veckor på heltid till en början och sedan kan jag börja jobba 50 % om jag vill... jag får börja jobba tidigare om jag vill men just nu känns det som ett rimligt mål att träva mot.

Idag ska vi hämta hem barnen, som jag längtar!!! Petter hade tänkt jobba men blev hemma idag med, det är helt enkelt för jobbigt ännu och han har inte heller sovit inatt.

Livet känns upp och ner och vi tar en dag i taget!!!

Åkte till jobbet som vanligt på måndagen trots att jag blött så gått som hela helgen och på jobbet proppsade mina kollegor på att NU ringer du vilket jag gjorde, både till barnmorskan, 1177 och sedan även gynkliniken på hudiksvalls sjukhus (man blir ju alltid hänvisad rind, dit istället...) fick en tid  på onsdag kl:19.00 (tydligen har de börjat med kvällstider också det låter ju praktiskt) dagen gick men eftersom blödningen tilltog ringde jag åter igen 1177 och blev hänvisad till akuten och sedan uppskjussad till gynkliniken. Fick komma in rätt omgående och jag såg själv under det vaginala ultraljudet att bebisen inte rörde på sig... förstod att allt var på tok innan läkaren ens talat om det för mig. Han sökte länge efter hjärtverksamhet men det fanns ingen och konstaterade att barnet varit dött ett par veckor t.o.m Alltså ett uteblivet missfall och min kroppen har inte förstått att fostret är dött och därför fortsatt vara gravid.

Kroppen har alltså börjat förstå i v. 17 och därav började mina blödningar. Nu började karusellen snurra som jag hade svårt att hålla mig kvar i... läkaren började informera vad som hända ska, sköterskor kommer in och jag får gå till en abortsköterska (hemsktnamn) för att planera när det hela ska sättas igång. Blir erbjuden att förlösas på förlossningen redan samma kväll eller vänta tills onsdag. Jag kände inte för att vänta... ringer Petter, mamma (som ställer upp och passar barnen så klart), syster och pratar av mig lite innan jag kör hem för att packa.

Petter hämtar barnen och mamma och pappa kommer och packar ihop vad de behöver och tar med barnen hem till sig. Jag och Petter förbereder oss för att åka på förlossningen, ringer lite vänner, skickar ut sms, stannar och hyr film och äter lite. Tog med den lilla bärbara dvd spelaren eftersom sköterskan förvarnat mig att det kan ta lite tid innan det startar.

Väl inne på förlossningen får jag fyra tabletter vaginalt, lite smärtstillande och en värmekudde. Tre långa timmar senare får jag två tabletter att svälja ner... ser på mer film och jag och Petter ligger och pratar *det här var lika tufft för oss båda* . Vi slumrar lite och jag börjar få lite molande värk, undersöks och får ytterligare två tabletter + smärtstillande (hela tiden värmekudden också) när det passerat tre timmar sedan föregående omgång. Nu är klockan halv ett ungefär och jag somnar äntligen på ruset av tabletterna. Vaknar en timme senare och nu har det satt igång på allvar får fruktansvärda värkar korta men täta och får en spruta med smärtstillande som hjälper lite, får lite mer smärttillande... strax efter tre går vattnet och nu kommer den jobbigaste biten för mig då jag inser att det är nära, snart är det slut på riktigt.

03:15 föds en liten liten pojke, ser ut som en "riktig" bebis med alla kroppsdelar färdiga. Så fin och konstigt nog ser han så fridfullt ut, att sorgen faktiskt lättar. Vi fick ha kvar honom på rummet så länge vi ville. Lugnt och skönt på förlossningen då vi var de enda som var där under kvällen oh natten och därför hade barnmorskan alldeles själva. En massa skiftbyten men de var alla gulliga och snälla. Kom en läkare för att titta till mig då moderkakan inte ville komma ut och jag därför fortsatte blöda. Slutar med att den dras ut med tång, den undersöks och den ser fin ut, en liten förkalkning men inget som direkt skulle förklara varför bebisen dog. Vill ändå inte sluta blöda och det blir ultraljud och bekräftas att något ännu blöder så jag sätts på dropp för att livmodern förhoppningsvis ska dra ihop sig och blödningen avta. Det gör den inte och vid halv sex beslutas att jag ska sövas och skrapas och då går det fort, ett par minuter senare ligger jag på operationsbordet och sövs av samma narkosläkare som sövde Filip under hans ljumsskbråcksoperation.

Träffar en klantig sköterska som frågar om hon får gratulera... både jag och sköterskan med från förlossningen fräser nej tillbaka och jag såg vad dåligt hon mådde av den samma komentaren som blev så fel. Samtidigt blev jag fruktansvärt ledsen och fick ångest. Så det var lite traumatiskt att bli sövd då jag hade frossa och grät okontrollerat, dom sövde mig lätt och jag vaknade strax efter att de var klart och fick sedan åka upp till förlossningen från uppvaket. Får antibiotika och ett nytt dropp.

Sov sedan fram till frukosten och därefter kom sköterskor och läkare för mer information, tabletter som hämmar produktionen av bröstmjölk. Vi bestämmer att kuratorn ska kontakta oss angående vad som ska hända med pojken (fostret), vi har lite val att välja mellan och sedan fick vi åka  hem. Kändes otroligt skönt att få åka hem då det precis till frukosten föddes ett barn inne på förlossningen och det kändes väldigt jobbigt just då att höra de där efterlängtade skriken som vårat barn aldrig fick chansen att ge ifrån sig :(

Vad som gått fel kan de inte svara på men bebisen hade lite vattenansamlingar på kroppen så det är troligen någon slags kromosomavvikelse (men det vet vi ju inte, mest spekulationer nu) men det är ju det som är trösten i allt det tunga. Det var inte meningen att detta barn skulle klara sig, naturen har skött sig själv men det är tungt, sjukt tungt men tiden kommer det lätta och just nu ska allt bara läka.

Tappade ju en hel del blod, tur att jag hade super järnvärde sedan tidigare *tackar mitt arbets för den delen, varierad kost på regelbunda tider och mycke broccoli* Fick en massa dropp för att få mig att må lite bättre men jag känner mig rätt svag och lika mörbultad i kroppen som efter en "vanlig" förlossning. Trött i rygg, höfter och i nacken antar att jag spänt mig rätt mycke, huvudvärk och det susar i öronen när jag reser mig upp pga blodet jag forlorat. Värmekudden hjälper bra mot eftervärkarna i alla fall och snart ska jag försöka sova igen. La oss och sov när vi kom hem så nu har vi vänt lite på dygnet.

Orkar inte...

Vi fick en liten liten kille, han såg så perfekt och fridfull ut det gör det hela konstigt nog lite lättare...

Vi är hemma, vilar, försöker sova även om det inte går, vi har varandra det är huvudsaken!!

Det här inlägget jag nu ska skriva är ett sånt jag alltid hoppats att jag aldrig skulle behöva skriva... Det blir ingen Maj bebis... var in på undersökning idag och det finns inget hjärta som slår, jag såg själv på skärmen att den lilla var helt stilla.

Hemma för att packa ihop lite saker snart ska vi åka in på förlossningen...

Trixat och fixat lite här hemma idag, Petter som dragit igång lite renovering igen stökar till medans jag försöker göra lite julfint ;) Putsat fönster på nedervåningen (dock bara invändigt då det regnade ute) och fick upp julgardiner i så gott som hela huset. Tog fram lite ljusstakar och adventsstjärnor men resten av pyntet får vänta tills nästa helg. Då är jag själv med barnen för Petter ska jaga så det blir bra med lite pyntande då för mig och barnen.

Vi fick middag hos svärmor idag också, åt där igår med ;) Skönt att slippa göra maten tycker jag, oftast är dte Petetr som står för den biten här hemma när han är hemma. Men nu jobbar och sliter han och hjälper till med renovering hemma hos mamma sin också så då är det extra skönt att få mat där, svärmor gör dessutom jätte god mat!!!

Nä nu blir det sängen, imorgon är det jobb som gäller!

Tog med barnen ut på täkten och knäppte lite julkort, avsaknaden av snö gör att den riktiga julstämningen inte riktigt vill infinna sig men bilderna blev fina ändå och jag tänkte bjuda på lite smakprov.

Lukas

Filip

Jag försöker alltid få barnen att hjälpa varandra förklarar för Filip att det är lite svårt för Lukas att gå där det är lite knöligt och förklarar att han kan hjälpa honom så går det lite lättare. Jätte bra träning för dom både samtidigt som Filip alltid får välja om han vill hjälpa Lukas eller inte, jag tvingar honom absolut inte. Samma om Lukas inte vill ha hjälp så förklarar jag för Filip att Lukas troligen vill prova själv. Jag tror det stärker deras relation samtidigt är jag noga att inte lägga för mycket ansvar på Filip! 

Min man är bra lik en gravidkvinna med sitt "boande" på slutet av graviditeten ;) Så fort jag blir gravid får han arbetslust och börjar snickra på huset... frågan är ju hur många gånger jag kommer behöva vara gravid för att hela huset ska bli klart ;) Tur att både jag och barnen är van att sova i oväsen och sover lika gott ändå fast han kapar, hamrar, river väggar och skruvar upp nya!

Är med skräckblandad förtjusning jag nu lyssnar på hans byggande eftersom han är i den del av huset som jag har väldigt dålig koll på... den del där vårat sovrum en vacker dag ska bli, ett badrum och ett till sovrum. Jag har typ bara varit in i den delan av huset en eller två gånger fast vi bott här så många år.

Idag har jag varit hemma och tagit det lugnt, barnen fick åka på förskolan för att jag verkligen skulle få vila. Ingen mer blödning och molande värk så nu känner jag mig lugn igen, Petter sov dock oroligt inatt vi påverkar ju alla när det händer något. Man håller ju tummar och tår för att alla dessa tunga veckor med illamående inte ska vara förgäves då känns det faktiskt extra tungt :(

Men nu ska vi inte vara sån... istället ska jag njuta av en stor skål med godis innan det är dags för sängen :) verkar inte som man kommer få vakna med snö på backen imorgon heller för här regnar det :(

Med skräck blandad förtjusning ser jag på nya serien GRIMM på Tv 6, jag hatar att jag älskar den typen ät film/serier eftersom jag blir så sjukt rädd så kan jag inte låta bli att titta ;) Har dock blivit mycket känsligare sedan jag fick barn och tittar inte så ofta på annat än komedier men av någon anledningen lockade detta program mig när jag lyckades se en trailer för den :)

Återstår ju att se om jag kommer ihåg att titta nästa torsdag ;)