Var rätt tung dag igår (och idag) när jag insåg att det var igår vi skulle ha varit på rutin ultraljudet... då vi skulle ha fått se en frisk, pigg bebis sparka runt i magen...

Tack och lov att jag började blöda innan iaf så vi inte behövt se där på rutinultraljudet att bebisen var stilla... även om jag inte trodde det var så illa som det var så fanns ju oron där och misstanken att något var fel... ännu värre marddröm har det ju varit att komma dit och inte haft misstankar om att något var fel...

Precis ibörjan, ville jag bara bli gravid DIREKT... nu har jag kommit till nästa steg då tankarna maler HUR FASEN SKA VI VÅGA IGEN? Livrädd att något ska gå fel igen, kommer jag vara nojjig hela tiden, hur ska vi våga glädjas???

Tankarna maler, jag är trött så sjukt trött långt inne i själen, känns som det hände för evigheter sedan samtidigt som jag stannat på den 21 november. Känner mig fortfarande frånvarande, ser fortfarnde en stilla bebis på ultraljudskärmen och hans pytte pytte små händer, så liten, så fridfull, så älskad, så jävla saknad.

Det gör så himla ONT långt långt långt in i hjärtat...

MEN...

Glömma kommer vi aldrig göra men minnet kommer såklart att blekna och

jag är rädd att glömma hur han såg ut...

Jag är rädd att tala om att det var en pojke, att tala om hans namn, att han ligger i en minneslund (inte än då men så småningom) för det blir så mycket mer verkligt då... och gör så mycket ondare...

Idag är jag inte stark :(

Lukas bestämde sig för att kliva upp tidigt idag, redan halv sex vaknade han helt i onödan ;) Han hade iaf gott om tid att leka med nya leksaken från julklappskalendern.

Morgonlek är ju mysig, båda barnen låg på golvet och körde med sina motorcyklar så vi nästan kom för sent till frukosten på förskolan ;)

Idag när jag gjort mina timmar på jobbet kände jag mig helt slut och åkte helt sonika hem utan barnen, Petter får hämta dom när han slutar. Jag känner mig hemsk när jag gör så men samtidigt försöker jag intala mig själv att barnen har det bra där dom är och jag behöver få vila det är ju därför jag är sjukskriven på halv tid, för att vila! Men jag gillar inte att vara ifrån mina barn... men jag är ingen bättre mamma om jag tar hem dom och inte orkar ge dom en tid och energi dom behöver och förtjänar. Istället ska jag försöka få klart middagen tills resten av familjen kommer hem och förhoppnigsvis har jag laddat klart batteriet tills dess!