Jag har aldrig i mitt liv använt så mycket sjalar och halsdukar som denna tid med ont i nacken.

Riktigt skönt!!!

Petter har jobbat hela helgen (jobbar fortfarande) så jag är själv med barnen. Vi tog det lungt på förmiddagen, låg i sängen och tittade på bolibompa, åt sen frukost osv. Fick till slut på oss kläder och gick uti det härliga vädret. Fikade mackor och varm oboy på altanen, precis när vi var klar kom Stefan så jag bad honom om hjälp med att skotta altantaket då det var så himla mycket snö där... barnen gick ut och fortsatte leka på gården och jag var inne med disken efter fikat när jag hörde det braka då visade det sig att när Stefan ställde stegen mot taket så gav det vika... ( Tur att han inte hunnit klättra upp och som tur var så rasade inte taket ner hel och hållet utan bara sjönk ett par dm på ena sidan...

Syns dålig på bilden men för säkerhets skull hänvisar jag till pannrumsdörren utifall det och släpper helt. Vi blev ute en stund till, barnen, stefan och Findus (Katten) klättrade på snöhögen :) Filip gjorde en snögubbe med morotsnäsa.

Fick en puss av Findus igår när jag skulle åka bort ;)

Idag är jag lite sliten efter en mycket rolig lördag men en uppdatering kommer snart!

Eftersom jag är en sån snäll vän som haft lite extra mycket tid de senaste dagarna svängde jag ihop lite cupcakes åt min vän som inte haft lika mycket tid att baka inför me&i partyt vi ska på idag.

Super praktiskt med tårtfatet från tupperware, bara att lyfta på locket. Dekorerade fatet med mini marshmallows för ännu festligare intryck.

Vad jag handlade på partyt ska jag snart visa.

Känner mig som världens snällaste vän för tillfället ;)

Och värsta bagaren också, dessutom gjorde jag super mumsig middag idag och fick Stefan som middags gäst, till barnens lycka. Filip tjatar varje gång Stefan kommer hit, "vill du äta med oss idag?", Lukas med sitt överlyckliga jag (Lukas har två lägen super glad eller super sur) åt nog ingenting utan roade sig med att kasta mat på Stefan som förvånat smaskade en massa ;) Förstår inte varför han envisas med att alltid förvånas över hur god min mat är *hihi*

Grannen fick komma och rädda kvällens bakning då jag glömt att jag nästan gjort slut på allt florsocker :)

Leilas chocolate cupcakes recept använde jag mig av nästan helt och hållet, hade dock ingen gräddfil utan tog en mindre mängd mjölk istället, mina ägg var inte ekologiska och kakaon var inte av "finare" sort ;) Eller det kanske den var eftersom jag hade ögonkakao (fazer) den har ju trots allt 99.9 % kakaohalt borde klassas som av god kvalitet, äh bestämmer att jag visst hade kakao av finare sort ;) Okej erkänner att jag dessutom inte använt mig av smör... jag hade bara margarin (laktosfritt skit margarin) men man tager vad man haver och de är nästan så himelskt goda som det är tänkt ;)

Men något jag inte får till är de fina muffinsformarna att förbli fina... trycket syns ju inte alls, flottigt och utsuddat... nu var detta skit billiga (men fina) från dollarstore men ändå jag har testat de från åhléns och det blir samma med dom. Skit fina tills muffinsarna är klar...

Hur är det för er? Vad gör jag för fel?

Efter gårdagens bakning fick jag både citron och frosting över så drog igång en sats med citronmuffins idag, passar ju super med citronfrostingen på. Köpte mini marshmallows på ica, färgglada, fina små sockerbomber, de fick agera dekoration :) Formarna med texten Hembakat kommer även de från ica.

Citronmuffins

2 ägg

2 dl strösocker

100 gr smör

3 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

1 msk vaniljsocker

Skalet och saften från 1 citron

Smält smöret och vispa under tiden ihop ägg och socker tills det blir pösigt. Blanda bakpulver och vaniljsocker med mjölket och rör ner i äggsmeten, häll i det smälta smöret och citronsaften och skalet.

Fyll formarna till hälften, in i ugnen ca 15 minuter på 200 grader.

Vill man lyxa till kan man använda citron frostingen även på dessa, det gjorde jag :)

Hade sån lust att baka igår eftermiddag och eftersom jag hade mycke morötter fick det bli morotsmuffins, väldigt saftiga om jag får säga det själv :) Som vanligt saknades ju både det ena och det andra så jag letade recept på nätet och komponerade ihop ett eget ;)

  Morotsmuffins

100 gr smör

3 ägg

3 ½ dl socker

3 st. finrivna morötter

4 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

1 krm muskot

1 tsk kanel

½ tsk salt

½ dl Solrosfrön (istället för nötter)

Smält smöret och vispa under tiden ägg och socker pösigt. Blanda bakpulver, salt, kanel, vetemjöl, riven muskot med vetemjölet och ner i äggsmeten. Tillsätt smöret och de fint rivna morötterna. Hacka och blanda sist i solrosfröna och fyll formarna till 1/3.

15-20 minuter i mitten av ugnen på 200 grader.

Citronfrosting

60 gr smör

5 dl florsocker

1 tsk vaniljsocker

1 msk färskpressad citron

Rör ihop till en slät smet och spritsa på de avsvalnade muffinsarna, dekorera efter tycke :)

Igår var det en tung men bra dag. Jag kände bara inte för att blogga dels för att jag då ännu inte tagit ställning till om jag skulle berätta detta på bloggen eller inte, jag delar ju faktiskt inte med mig av allt här även om jag är rätt öppen om mitt privatliv.

Jag var nämligen till sjukhuset och träffade kuratorn på kvinnokliniken. Pratade igenom allt som hänt, lät känslorna flöda och tårarna rinna. Jag kom till slut till den punkt då jag kände att jag inte riktigt klarar av detta själv och behövde få hjälp med några saker. Inte bara få prata utan få praktisk hjälp med sådant jag själv inte orkar med.

Det kommer ta tid att läka, jag inser att jag har lite för bråttom, jag vill att känslorna ska bli mindre smärtsamma men tyvärr är det inte riktigt så ännu... det gör ännu ont, jätte ont. Som om hjärtat ska gå i bitar och det äter upp mig inifrån, att jag tidvis är svag både fyskiskt och psykiskt. Något som dock kändes skönt när jag pratade med kuratorn är att det känns inte så tungt jämt, sorgen har inte tagit över... men jag blir chockad av smärtan varje gång sorgen slår till... JAG har bestämt att det borde kännas bättre nu när det gått en tid och kan inte tillåta mig att känna att det ännu är jätte tungt... det är då jag spänner mig och försöker bita ihop istället för att gråta ut.

Den praktiska hjälpen kuratorn kunde hjälpa mig med var att ta reda på vart Vidar är precis just nu. Vi (jag och Petter) har ofta otur, vi hamnar mellan stolar, blir bortglömda och det känns som om det alltid är krångel vilket gör att vi alltid är lite inställda på att allt alltid måste vara lite krångligt.

Min största farhåga när det gäller Vidar är att dom ska tappa bort honom... att något går fel... jag skulle inte bli förvånad om jag skulle ringa pastorsexpeditionen och de inte förstår alls vad jag pratar om.. vilket då gjort att jag inte ens vågat tänka tanken att ringa och höra om hans aska är i gravkapellet.... Kändes skönt när kuratorn sa att det ska inte behöva gå till så, du ska inte gör det... JAG gör det och så lovade hon att ringa upp mig när hon fått svar vart Vidar befinner sig.

Jag behöver veta vart han är, för mig är det viktigt. För mig är det viktigt att han hamnar i mineslunden. Jag är inte troendekristen men jag vill gärna tro, jag vet inte på vad och hur men tanken ger mig ro, kyrkan ger mig en tröst och har alltid gjort. För mig är det viktigt att barnen är döpta utan att vi är troende men jag vill tro på något och jag anser att kyrkan ger mig den chansen.

Jag kan inte avsluta förrän jag vet att Vidar är begravd men jag vet nu iaf vart han är, kuratorn ringde idag och berättade att han är i gravkapellet vid våran kyrkan (han hade kommit dit bara för någon dag sedan) och jag grät och lättnad, det kändes skönt, rogivande att han ändå är nära. Nära hemma, nära dit han ska, han är inte borttappad och jag kan slappna av!!!

Jag har sjukskrivit mig tills på onsdag i samråd med mina kollegor, jag var till jobbet och hälsade på efter min akupunktur behandling idag. Mina muskler krampar ännu och inflammationen är ju så klart kvar men det släppte lite mer låsningar. Ryggen behöver vila men jag var även öppen till dom att jag har det tufft nu och att jag varit till kuratorn. Jag är en rätt öppen människa och jag vet att jag har mina kollegors stöd och det vinner vi alla på i slutet men det känns ju ändå som jag sviker jobbet när jag är hemma. Men jag har ett fysiskt tufft jobb, kroppen ska klara många många år till så det gäller att vara snäll med den och låta den vila nu!