Sakta sakta har mina tankar mer och mer börjat falla tillbaka till november för två år sedan. Jag antar att det är ett steg i bearbetningen, för ja jag tror man bearbetar sorg i flera olika steg under lång lång tid.

För två år sedan upplevde jag den värsta dagen i mitt liv, mitt hjärta gick i tusen bitar och det har tagit tid att få det att läka igen. Första månaderna sörjde jag verkligen innan jag bestämde mig för att trycka ner sorgen och leva vidare. Jag blev pigg och glad (uttåt i alla fall) innan det blev plattfall och jag var tillbaka på noll eller igentligen ännu längre ner. Jag minns dagen som igår då jag tittade ut över vackra åkrar med en otrolig miljö och ändå värkte hjärtat som det höll på att gå i bitar. Det var då jag bestämde mig för att boka en tid hos kuratorn på kvinnokliniken och fick komma dit bara någon dag därefter.

Ett otroligt värdefullt besök gjorde att jag kom upp på fötter igen och började sakta men säkert jobba mig tillbaka. Vågade försöka bli gravid igen, blev gravid rätt fort men med en enorm ångest under nästan hela graviditeten. Graviditeten gick lätt och även om jag aldrig kunde slappna av så la jag all energi och tankar på att vara gravid.

Årsdagen när vi förlorade Vidar var tung men med en bebis sparkande i magen (tack godegud för en livlig bebis imagen) så passerade dagen ändå likt en dimma. Sorgen blev mycket lättare att bära när Edwin föddes, när vi fick bebisen vi så länge längtat efter.

Nu närmar sig den andra årsdagen och jag minns ännu varje ord läkaren sa den där dagen, jag minns kvällen som det vore igår, värkarna, när vattnet gick, den lilla lilla bebisen som hur knepigt det än är, kändes bra att titta på. Jag är så glad att vi tog det beslutet. Jag är glad att vi valde att han skulle kremeras och begravas i minneslunden.

Vi åker dit ibland, tänder ljus i den fina lyktan, tittar till våra lilla ängel vi lämnat där. Filip sa sist vi var till kyrkan ( när alla byns 6 åringar fick en bibel och gå på familjegudstjänst) "Oj vad mycket bebisar det ligger här". För så ser hans verklighet ut, den första han förlorade var en bebis och ingen gammal släkting så därför trodde han att det bara låg bebisar begravda på kyrkogården. Vi pratade om det och besökte Stefan (Filips gudfar som var med) mormor och morfars grav. Även om vi inte åker dit så ofta så känns det bra när vi åker dit. Jag behöver det, vi behöver det. Det är våran grej, där ligger vårat barn, bebisen vi allihopa längtade efter.

MEN det har gjort oss starkare och tajtare. Till allhelgonahelgen hade Petter köpt ett gravljus, då var det han som tog intiativ till att vi åkte dit hela familjen. Det kommer antagligen alltid göra ont att tänka tillbaka, sorgen kommer inte försvinna bara bli lättare att bära men ibland blir det så påtagligt, gör det så ont, en bit kommer alltid att saknas i mitt hjärta <3

Minneslunden på allhelgona

 

mamma

18 november 2013 03:47

Så hård period i vårat liv, Men som tur är går livet vidare med rekordfart men glömmer det gör man aldrig.Vi kommer heller aldrig aatt glömma farsdagen när jag såg din lilla bil ligga där på taket. Kram mamma

Kisse

18 november 2013 10:37

Nä mamma jag kommer aldrig heller glömma den farsdagen, fy vale :( Vi saknar er stor kram ?????

 

Anna

18 november 2013 21:30

Jag tror också sorgen kommer i perioder och jag känner igen mej så väl i vad du beskriver... Det har gått tre år sen vi förlorade "lillasyster" men vissa dagar känns mycket mer andra. Kram <3

Kisse

18 november 2013 22:20

Åh tack Anna för att du delar med dig, skönt att veta att man inte är ensam med känslan

 

Emelie

5 december 2013 14:38

<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Swish och nu är sommaren här... eller sommarmånaderna har i alla fall börjat, sommarvärmen har inte direkt infunnit sig ännu. Förra helgen var vi på kosläpp, mysigt att se glada kor skutta ut mot sommarbete. Lekte lite i lekparken brevid bond...

Galet var tiden går snabbt! Nu har vi avverkat både jul och nytt år är påbörjat. Månaderna swishar förbi. Julafton firades här hemma tillsammans med min halva av familjen. Mamma, pappa, alla mina syskon med respektive och nästan alla barn (saknad...

Barnen fick en tidig julklapp av gudfar Stefan och Rosanna (och lille Sylvester) nämligen att besöka trolska skogen. Så fint att ge barnen upplevelser i present/ julklapp då de redan har så mycket leksaker. Jag fick också följa med, vilket jag tycker...

När barnen fyller år brukar vi slå ihop släktkalasett. Är ju bara 4 dagar mellan Filip och Lukas men ett par månader kvar tills Edwin fyller 4 år. Men vi brukar fira honom på samma gång. Bara långt att vänta gör honom och svårt att förstå varför kala...

I torsdags fyllde Filip 9 år. Började dagen med kalas i sängen. Paketöppning och go fika. Barnen får alltid önska vad de vill ha. En bok om rymden, cykellampa och en låda lego fick Filip. ...