Inlägg publicerade under kategorin Vidar vårat änglabarn

Av Kisse - 17 november 2013 23:16

Sakta sakta har mina tankar mer och mer börjat falla tillbaka till november för två år sedan. Jag antar att det är ett steg i bearbetningen, för ja jag tror man bearbetar sorg i flera olika steg under lång lång tid.


För två år sedan upplevde jag den värsta dagen i mitt liv, mitt hjärta gick i tusen bitar och det har tagit tid att få det att läka igen. Första månaderna sörjde jag verkligen innan jag bestämde mig för att trycka ner sorgen och leva vidare. Jag blev pigg och glad (uttåt i alla fall) innan det blev plattfall och jag var tillbaka på noll eller igentligen ännu längre ner. Jag minns dagen som igår då jag tittade ut över vackra åkrar med en otrolig miljö och ändå värkte hjärtat som det höll på att gå i bitar. Det var då jag bestämde mig för att boka en tid hos kuratorn på kvinnokliniken och fick komma dit bara någon dag därefter.


Ett otroligt värdefullt besök gjorde att jag kom upp på fötter igen och började sakta men säkert jobba mig tillbaka. Vågade försöka bli gravid igen, blev gravid rätt fort men med en enorm ångest under nästan hela graviditeten. Graviditeten gick lätt och även om jag aldrig kunde slappna av så la jag all energi och tankar på att vara gravid.


Årsdagen när vi förlorade Vidar var tung men med en bebis sparkande i magen (tack godegud för en livlig bebis imagen) så passerade dagen ändå likt en dimma. Sorgen blev mycket lättare att bära när Edwin föddes, när vi fick bebisen vi så länge längtat efter.


Nu närmar sig den andra årsdagen och jag minns ännu varje ord läkaren sa den där dagen, jag minns kvällen som det vore igår, värkarna, när vattnet gick, den lilla lilla bebisen som hur knepigt det än är, kändes bra att titta på. Jag är så glad att vi tog det beslutet. Jag är glad att vi valde att han skulle kremeras och begravas i minneslunden.


Vi åker dit ibland, tänder ljus i den fina lyktan, tittar till våra lilla ängel vi lämnat där. Filip sa sist vi var till kyrkan ( när alla byns 6 åringar fick en bibel och gå på familjegudstjänst) "Oj vad mycket bebisar det ligger här". För så ser hans verklighet ut, den första han förlorade var en bebis och ingen gammal släkting så därför trodde han att det bara låg bebisar begravda på kyrkogården. Vi pratade om det och besökte Stefan (Filips gudfar som var med) mormor och morfars grav. Även om vi inte åker dit så ofta så känns det bra när vi åker dit. Jag behöver det, vi behöver det. Det är våran grej, där ligger vårat barn, bebisen vi allihopa längtade efter.


MEN det har gjort oss starkare och tajtare. Till allhelgonahelgen hade Petter köpt ett gravljus, då var det han som tog intiativ till att vi åkte dit hela familjen. Det kommer antagligen alltid göra ont att tänka tillbaka, sorgen kommer inte försvinna bara bli lättare att bära men ibland blir det så påtagligt, gör det så ont, en bit kommer alltid att saknas i mitt hjärta <3



 

Minneslunden på allhelgona


Av Kisse - 30 januari 2013 18:36

Bland det roligaste med att ha bloggat länge är att man kan se tillbaka och läsa vad som hänt tidigare. Jag kollar ofta vad som hände för ett år sedan... tänker jag tillbaka på förra året så gör det ändå rätt ont i hjärtat.


Jag kommer ihåg känslan för extakt ett år sedan när jag nog mådde som sämst efter missfallet. När jag insåg att jag verkligen mådde skit. Jag och Filip hade varit till tandläkaren och jag såg ut över ett snötäckt gnistrande landskap, otroligt vackert och som i vanliga fall ger mig sinnesro, bara gjorde förbaskat ont i hjärtat.


Det kan fortfarande göra förbaskat ont i hjärtat och kommer antagligen alltid att göra, tiden dämpar känslorna men sorgen kommer alltid finnas där, våran lilla pojke vi inte fick... visst är det fachinerande att vi väntat fyra pojkar ;)


I alla fall mår jag så mycket bättre idag än för ett år sedan, jag känner den där lyckan, sinnesron när jag ser ut över det knistrande vinterlandskapet men jag kommer alltid bära med mig den där sorgen att något saknas, att någon saknas!


Skillnaden är nog att jag idag accepterar känslan utan att den skrämmer mig.

Av Kisse - 24 november 2012 00:03

Känns som jag faktiskt har en hel del att blogga om nu men tyvärr infinner sig inte motivationen riktigt.. kanske för att jag inte riktigt vill stanna och tänka... årsdagen sedan missfallet har passerat...


Lukas var hos mormor och morfar så jag, Petter och Filip åkte till minneslunden och tände ljus tillsammans. Skönt att få lite tid själva med Filip.


För ett år sedan vågade jag inte ens drömma om att stå här idag med en sån här stor mage, att vara så nära målet.


Vi tar ett steg i taget!


Av Kisse - 6 juni 2012 20:53

Bloggpausen är välbehövlig men det är roligt att det är rätt många som tittar in varje dag ändå.


Jag tittar bara in för att berätta att vi nu fått bekräftelse om att Vidar nu är begravd i minneslunden.Kändes oerhört tungt att få beskedet fast vi väntat så länge, det är nu det känns som vi kan gå vidare, det finns inget mer nu...


Våra dagar förtsätter iaf och vi har hunnit med ett mycket uppskattat cirkusbesök, tack farfar och Aina för biljetterna. Vi har varit på en rolig 30 års fest och barnen sov hos mormor och morfar den natten.


Semestern närmar sig...




Av Kisse - 3 maj 2012 19:42

Jag trodde gårdagen skulle kännas tyngre än vad den gjorde, beräknat bf var ju 2 Maj men igår hade det ingen betydelse...


Känns fortfarande som vi stampar, våren är här men vi har fortfarande inte fått något besked om att han är begravd.


Jag vill att det ska bli sommar, jag tänker njuta av en lång semester!!!!

Av Kisse - 23 mars 2012 22:40

Idag kändes verkligen som en kanon dag, jobbdagen var kanon och eftermiddagen med mina små blev kanon. Att avsluta eftermiddagen med lyxig (pizza) middag tillsammans gjorde inte saken sämre.


Jag har lämnat in en låda kläder till försäljning på morgondagens bytesmarknas, imorgon hänger vi på låset jag och Sussie iaf för att fynda och på söndag hoppas jag på att få hämta lite pengar och mindre kläder än jag lämnade in ;)


Vi besökte även minneslunden tillsammans allihopa, första gången vi var där tillsammans nu med vetenskapen om att han faktiskt är där i närheten. Säga vad man vill men jag är så otroligt lättad av den vetenskapen att Vidar är där, inte i minneslunden men ändå där.


Så nära men ändå så långt borta!


Nästa gång ska vi ta med en egen liten sten och lägga i stensamligen, såg att det låg andra stenar där nu när snön börjar smälta bort så då antar jag att det är okej. Snart är det vår och vi får Vidar i minneslunden på riktigt, snart kan vi ta ett steg till...


          

Bild sedan början av vintern, nu har alla stenar tinat fram :)

Av Kisse - 15 mars 2012 20:22



Who would you be?

What whould you look like?


Not a day goes by that I don´t think of you

I´m always asking way this crazy world has to lose

Av Kisse - 13 mars 2012 15:43

 

Bild lånad från google


Jobbig akupunktur idag, sjukgymnasten knäckte lös lite låsningar och konstaterade att muskeln i nacken fortfarande krampar och sprider ut sig hela vägen ut till överarmen. Smärtan sitter ju framför allt i axeln och överarmen just nu. De första nålarna gick nästan inte att få in eftersom muskeln är så hård och det knastrar som tusan när hon ska in i det inflammerade området. Tårarna rinner (av sig själv) och återigen får jag facineras över hur otrolig kroppen är. Mina problem nu sitter i känslorna region, det är sorgen som sitter på min axel, när hjärtat inte längre orkar bära mer ter sig kroppen på detta sätt enligt min sjukgymnast. Smärtan går ut och sätter sig i kroppen och man får kroppsligt ont istället för hjärtesorg... jag gråter för lite... jag bearbetar för lite och kroppen får slita hårt.


Jag har inget tålamod, jag förväntar mig att allt ska vända och jag mår bra imorgon helst igår, utan sorg utan smärta... typ. Ge saker tid är inte min grej, låta det göra ont (ihjärtat) är inte heller min grej... jag måste tydligen sluta vara så duktig och ta hand om alla andra, tänka mer på mig själv och ta hand om mig, minst en timme i veckan ordinerade hon mig att bara tänka på mig själv. Hitta stunder där jag kan få in egen tid då det inte handlar om jobbet eller barnen...


Nu börjar jag bli härdad av smärtan, tänker inte på den. Smörjer med voltaren och försöker påminna mig själv att äta ipren i den dos jag får/ska. Känslomässigt känns det bättre även om det självfallet blir tungt speciellt som idag när jag får det så svart på vitt, mycket försöker jag ju bara att låtsas om att de jobbiga tunga känslorna inte finns där, sväljer tårarna och biter ihop.


Imorgon ska jag träna, ja det ska jag, sjukgymnasten sa att jag får. Jag får göra vad jag vill bara det inte gör ont... det mesta gör ju tyvärr ont men jag måste komma igång igen. jag vill bli pigg igen, få kicken det ger efteråt.


Sjukdommarna avslöser varandra här hemma också idag har vi en Lukas med ögoninflammation :( Ludde ställde upp och passade barnen en stund på dagen, morgondagen vet jag inte hur vi löser ännu men jag måste jobba. Lönesamtal, planering och tras utbildning gör att jag inte kan vabba så Petter får ta den biten om vi inte kan pyssla på annat vis.

Presentation


Mamma, fru och förskollärare, bloggar om livet med glädje, sorg och förhoppningar

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Samarbetspartner

Övrigt


Skapa flashcards