Igår var det en tung men bra dag. Jag kände bara inte för att blogga dels för att jag då ännu inte tagit ställning till om jag skulle berätta detta på bloggen eller inte, jag delar ju faktiskt inte med mig av allt här även om jag är rätt öppen om mitt privatliv.

Jag var nämligen till sjukhuset och träffade kuratorn på kvinnokliniken. Pratade igenom allt som hänt, lät känslorna flöda och tårarna rinna. Jag kom till slut till den punkt då jag kände att jag inte riktigt klarar av detta själv och behövde få hjälp med några saker. Inte bara få prata utan få praktisk hjälp med sådant jag själv inte orkar med.

Det kommer ta tid att läka, jag inser att jag har lite för bråttom, jag vill att känslorna ska bli mindre smärtsamma men tyvärr är det inte riktigt så ännu... det gör ännu ont, jätte ont. Som om hjärtat ska gå i bitar och det äter upp mig inifrån, att jag tidvis är svag både fyskiskt och psykiskt. Något som dock kändes skönt när jag pratade med kuratorn är att det känns inte så tungt jämt, sorgen har inte tagit över... men jag blir chockad av smärtan varje gång sorgen slår till... JAG har bestämt att det borde kännas bättre nu när det gått en tid och kan inte tillåta mig att känna att det ännu är jätte tungt... det är då jag spänner mig och försöker bita ihop istället för att gråta ut.

Den praktiska hjälpen kuratorn kunde hjälpa mig med var att ta reda på vart Vidar är precis just nu. Vi (jag och Petter) har ofta otur, vi hamnar mellan stolar, blir bortglömda och det känns som om det alltid är krångel vilket gör att vi alltid är lite inställda på att allt alltid måste vara lite krångligt.

Min största farhåga när det gäller Vidar är att dom ska tappa bort honom... att något går fel... jag skulle inte bli förvånad om jag skulle ringa pastorsexpeditionen och de inte förstår alls vad jag pratar om.. vilket då gjort att jag inte ens vågat tänka tanken att ringa och höra om hans aska är i gravkapellet.... Kändes skönt när kuratorn sa att det ska inte behöva gå till så, du ska inte gör det... JAG gör det och så lovade hon att ringa upp mig när hon fått svar vart Vidar befinner sig.

Jag behöver veta vart han är, för mig är det viktigt. För mig är det viktigt att han hamnar i mineslunden. Jag är inte troendekristen men jag vill gärna tro, jag vet inte på vad och hur men tanken ger mig ro, kyrkan ger mig en tröst och har alltid gjort. För mig är det viktigt att barnen är döpta utan att vi är troende men jag vill tro på något och jag anser att kyrkan ger mig den chansen.

Jag kan inte avsluta förrän jag vet att Vidar är begravd men jag vet nu iaf vart han är, kuratorn ringde idag och berättade att han är i gravkapellet vid våran kyrkan (han hade kommit dit bara för någon dag sedan) och jag grät och lättnad, det kändes skönt, rogivande att han ändå är nära. Nära hemma, nära dit han ska, han är inte borttappad och jag kan slappna av!!!

Jag har sjukskrivit mig tills på onsdag i samråd med mina kollegor, jag var till jobbet och hälsade på efter min akupunktur behandling idag. Mina muskler krampar ännu och inflammationen är ju så klart kvar men det släppte lite mer låsningar. Ryggen behöver vila men jag var även öppen till dom att jag har det tufft nu och att jag varit till kuratorn. Jag är en rätt öppen människa och jag vet att jag har mina kollegors stöd och det vinner vi alla på i slutet men det känns ju ändå som jag sviker jobbet när jag är hemma. Men jag har ett fysiskt tufft jobb, kroppen ska klara många många år till så det gäller att vara snäll med den och låta den vila nu!

Jag och Zanna tog en lång promenad efter att jag publicerat förra inlägget, var hemskt skönt att prata av mig efter att ha skrivit ner det jag skrev... oftast känns det lite bättre direkt efter att jag fått sätta ord på känslorna. Men ännu bättre kändes det efter våran promenad då vi pratade en hel del om just detta, Zanna lämnade även över en fin liten minnesgåva till Vidar (till oss) och jag har ställt den på våran lilla Vidar hylla i köket. Än en gång tack Zanna (med familj) den passar super där, så passande att ängeln håller i just en stjärna!

Imorgon blir det bodypump, skönt att få jobba ut lite aggressioner. För är det något som är bra för mig just nu så är det denna träning, jag blir fysiskt trött och sover bättre, jag är upptagen men något som får mig att koppla bort tankarna helt och jag kan fysiskt ta i och kämpa mig upp på fötter igen och känna mig stark. Jag behöver något att fokusera på mellan varven, fokusera på mig själv och inte bara familjen, JAG måste må bra för att VI ska må bra!!!

Jag vet att många tycker jag kämpar och tränar för hårt just nu men jag behöver det här!!!

Pang och rätt som det är är jag inte alls stark längre... ångest, panik, smärta långt in i hjärtat...

VARFÖR???

Gör så sjukt jävla ont, som om hjärtat ska brista i bitar och jag vill bara skrika...

Jag vill inte glömma hur han såg ut, så liten, så fridfull, så evigt saknad!!!!

Ibland kan jag inte låta bli och tänka på hur hur långt vi skulle ha kommit i graviditeten, hur stor magen skulle ha varit... varför plågar jag mig själv på det viset? Hur mycket jag än kämpar för att inte tänka på det så dyker tankarna ändå upp... varför kunde vi inte få denna bebis???

VAD gick fel?

NÄR ska jag förstå att vi har ett barn i minneslunden? Att vi tillhör skaran som förlorat ett barn? Att jag fött tre barn men bara har två?

HUR ska vi våga vara glada nästa gång, hur ska vi våga prova igen, just nu känns det så långt borta. Jag försöker ännu läka, det stora stora såret i hjärtat, som gång på gång rivs upp och gör lika ont igen...

Jag vill inte glömma, jag vill bara att det ska göra mindre ont..

Jag vill inte sluta bli påmind, bara det inte gör lika ont varje gång...

Jag tycker det är fint när folk vill prata om honom, om sorgen, jag tycker ni är modiga speciellt då jag själv inte är det... jag har för nära till gråten ännu... ibland tycker jag det gått så lång tid men det har faktiskt bara gått 2 månader... jag har all rätt i världen att få vara ledsen, att vara arg, att vara besviken men det är så svårt att låta känslorna synas, livet fortsätter i rask takt... mitt (vårat) liv har förändrats för all framtid, vi har en sorg, en förlust.

Någon fattas oss... Vidar fattas, han finns inte... inte hos oss!

Vi har en ängel!

Efter dagens lekstund åkte vi till minneslunden och tände ljus hos Vidar.

Filip ställde in ljuset i den fina lyktan som finns där. Jag ser fram emot våren och se hur det ser ut utan snö i minneslunden och när Vidar faktiskt ligger begravd där!!!

Det är ändå en väldigt fin stund när vi åker dit och tänder ljus, Filip säger att "Här är våran bebis begravd, på kyrkogården!"

Så har jag jobbat första dagen heltid då... gick förvånansvärt bra. Lite jobbigt är det ju att komma in i rutinerna igen och påminna mig själv att jag jobbar heltid nu...inte bara heltid fram till april/maj.... Tidigare har jag lite tunga dagar tröstat mig med att snart är dessa tunga dagar över, iaf för en tid då för nog känns det att jobba heltid och ha småbarn hemma och allt som ska skötas utöver. Otroligt skönt ändå att Petter nu jobbar dagtid och vi kan hjälpas åt mer!

Tänkte även tala om attvi har valt att registrera Vidar hos skattemyndigheterna som ett dött barn, de papprena kom häromdagen. Just för att om något händer oss eller den dagen Filip, Lukas eller någon annan väljer att släktforska eller dyl. så vill jag att de ska veta att Vidar faktiskt finns eller fanns eller hur man säger. På så sätt kan de ju vidare ta reda på att han ligger i minneslunden där vi bor etc. Det kändes bättre att registrera honom än att ångra oss sedan att vi inte registrerade honom. Känns svårt att veta hur man går tillväga kring allt detta som händer, jag känner att jag hela tiden fått fråga och läsa mig till en massa själv. Hittade en del bra information på spädbarnsfonden bland annat hur man registrerar in ett dödfött barn, hur man kan skriva etc.

Nä nu är det dags att krypa till kojs, öppning imorgon och julbord med barnen, brukar alltid vara extra spännande dag på jobbet då ;)

Hatar verkligen mina depp perioder som kommer och går, det är fortfarande skit tungt... försöker tillåta mig själv att känna att det får vara tungt, jag får ännu vara ledsen men det är lixom lättare att bita ihop. Är bjuden på tjejmiddag på fredag och jag tacka ja direkt, lät ju jätte skoj, nu närmare fredag vi kommer desto mer skriker mitt inre NEJ, jag orkar inte... jag orkar inte vara glad inför andra, jag orkar inte bryta ihop inför folk jag inte känner, jag orkar inte vara social, inte på det viset, inte än!

Jag stannar hemma, känner mig tråkig, gammal men just nu tror jag ändå det är det bästa... det händer en hel del på jobbet också denna vecka, jag känner mig redan lite sliten och då jobbar jag fortfarande 50 %, sliter visserligen mycket att jag känner mig stressad, jag vill hinna så mycket på min lilla tid där, bytt tider på torsdag och ska jobba eftermiddag istället för förmiddag, det kanske underlättar. Ta det lugnt på morgonen, låta barnen sova tills de vaknar av sig själva... förhoppnigsvis håller de sig på benen hela veckan ut men just nu ser det tungt ut. Filip hostar hemskt mycket, imorgon får de en kort dag iaf och torsdag blir ju bara nån timme också. På fredag ska jag iväg på ett studiebesök då vet jag inte riktigt hur dagen blir men jag ser hemskt mycket fram emot studiebesöket!

Petter har lärt sig se mina depp perioder nu, försöker stötta och hjälpa mig. Det är tungt för Petter också men tyngre för mig på det sätt att jag blivit påverkad av hormoner, den fysiska förändringen och sedan tror jag ju att en gravid kvinna är mer gravid än en väntande pappa. Som gravid kan man glömma för en stund att man är gravid men allra mest så upptar det ju ens tankeverksamhet (iaf min) , ibland glömmer jag att jag faktiskt INTE är gravid längre, då känns det extra tungt. Det känns tungt att Vidar inte ligger i minneslunden än, vi säger till barnen att han ligger där men jag har svårt att finna ro där, han är ju lixom inte där. Samtidigt vill jag dit, kanske för att jag ännu söker platsen där jag ska känna ro men antagligen kommer jag kanske aldrig finna den där.

I hela mitt liv har det varit skogen som fått mig att känna lugn och trygghet, det gäller bara att hitta platsen   

Idag är en bättre dag dock känner jag mig ännu lite nedstämd och jag tror att det är för att jag är hemskt trött, det tar på krafterna även om jag bara jobbar 50 %. Jag måste helt enkelt ge mig själv tid...

Timmarna på jobbet går bra det är när jag kommer hem som jag blir så sjukt trött, jag äskar ju mitt jobb, jag blir glad av att träffa barnen, glad av mina kollegor och idag blev jag alldels särskilt glad då en kollega gav mig inte mindre än TVÅ fina överraskningar.

En underbart fin ram som jag försökte vinna på facebook men som jag inte lyckades vinna. Men min kollega vann den däremot och då bestämde hon sig för att ge den till mig eftersom jag så gärna ville ha den för att ha ultraljudsbilden på Vidar i den och nog blev det bra alltid.

Och som om det inte vore nog så fick jag även ett fint ängla halsband som hon själv gjort. Jag ser inte så glad ut men skyller på att jag koncentrerar mig och tröttheten ;)

Jag är glad, jätte glad, det är verkligen jätte fint, tack snälla!!!!

Hon är hemskt duktig på att göra fina smycken, mitt andra favorit halsband har min kollega också gjort.

Var rätt tung dag igår (och idag) när jag insåg att det var igår vi skulle ha varit på rutin ultraljudet... då vi skulle ha fått se en frisk, pigg bebis sparka runt i magen...

Tack och lov att jag började blöda innan iaf så vi inte behövt se där på rutinultraljudet att bebisen var stilla... även om jag inte trodde det var så illa som det var så fanns ju oron där och misstanken att något var fel... ännu värre marddröm har det ju varit att komma dit och inte haft misstankar om att något var fel...

Precis ibörjan, ville jag bara bli gravid DIREKT... nu har jag kommit till nästa steg då tankarna maler HUR FASEN SKA VI VÅGA IGEN? Livrädd att något ska gå fel igen, kommer jag vara nojjig hela tiden, hur ska vi våga glädjas???

Tankarna maler, jag är trött så sjukt trött långt inne i själen, känns som det hände för evigheter sedan samtidigt som jag stannat på den 21 november. Känner mig fortfarande frånvarande, ser fortfarnde en stilla bebis på ultraljudskärmen och hans pytte pytte små händer, så liten, så fridfull, så älskad, så jävla saknad.

Det gör så himla ONT långt långt långt in i hjärtat...

MEN...

Glömma kommer vi aldrig göra men minnet kommer såklart att blekna och

jag är rädd att glömma hur han såg ut...

Jag är rädd att tala om att det var en pojke, att tala om hans namn, att han ligger i en minneslund (inte än då men så småningom) för det blir så mycket mer verkligt då... och gör så mycket ondare...

Idag är jag inte stark :(