Det har varit en tung dag idag, efter att vi varit på mitt jobb, fick jag huvudvärk och kände mig helt slut. Ångesten kom krypande och vi bestämde oss för att åka till minneslunden för att ta reda på vart den var någonstans... Vidar är ju ännu inte där men för barnens skull (och våran) låtsas vi som om att han är där! Barnen kan omöjligt förstå varför han inte ska begravas förrän vill våren, knappt så en annan klarar av att förstå det...

Vi tände ljus till kyrkklockans klang, brann riktigt många ljus på kyrkogården och i minneslunden så det var en fin stund. Filip blev lite ledsen efteråt och sa att han var rädd för monster på kyrkogården så det har vi pratat om nu, idag kom även boken jag beställde och den var fin. Filip har bläddrat i den men det blev för sent för att läsa den ikväll, det får vi göra imorgon!

För min del känns det bra att vi varit ner till minneslunden, dels för att jag nu vet vart den är, det såg fint ut även om man inte såg så myket nu för all snö. Känns däremot helt sjukt att vi har (inte riktigt än då men snart) ett barn där...

Även julkorten kom idag, jag är jätte nöjd och åter igen har maken imponerats av sin fru ;) Att vi har underbart fina barn hjälpte ju och jag är grymt nöjd med kortet ;)

Nu hoppas jag på att kunna sova inatt, har varit dåligt med sömn nu flera nätter, jag drömmer mycket :(

Jag och Linn satt och pratade igår kväll, tänkte högt tillsammans... känner mig så besviken, så snuvad på så mycket... Först trodde vi att vi fått missfall tidigt i graviditeten och var ledsen över det... visade sig dock att det var ETT pyre kvar som mådde bra... läkaren gav oss 5 % risk att något mer skulle gå på tok... jag har mått så sjukt illa (det är oftast positivt), gått ner massor i vikt, kräkts och knappt klarat av att jobba och ta hand om barnen... lägg till tidig foglossning på det... jag och Petter har slitit hårt med att båda jobba heltid i omlott för att det bara var för en tid, barnen har haft långa dagar och vi har tröstat oss med att det är för en kort tid... jag har hunnit planera för hur livet skulle se ut...

Jag känner mig lurad, lurad av min egen kropp som lät mig vara gravid så länge, jag blev säkrare och säkrare för varje vecka som gick att detta skulle gå bra... i min hjärna har jag ändå varit gravid i 17 veckor även om fostret dog tidigare...

Nu känns en bebis långt bort... dels ett par månaders läkning av kroppen, ett läkarbesök där vi får klar tecken att prova igen... sen lever min kropp ett eget liv och jag har ju tidigare ätit hormoner för att få det att funka fullt ut har därmed inga större förhoppningar på att bli gravid på en så där 6-8 månader (som det tagit de två senaste ggr) lägg till en full lång graviditet på det och det har gått nästan 2 år...

Nu behöver det inte ta så lång tid men det är en mycket trolig tidsberäkning... jag ställer hellre in mig på det och det går fortare men det kan ju även ta ännu längre tid...

Jag är besviken och ledsen samtidigt är jag tacksam att kroppen har gjort sitt jobb, jag förlorar ju hellre ett barn (foster) tidigt i graviditeten än senare eller i värsta fall att vi får en bebis som inte är frisk... men i nuläget är jag ändå besviken över hur situationen ser ut.

Imorgon ska jag åka och hälsa på en stund på jobbet, träffa mina gulliga kollegor, prata med barnen... efter drygt en vecka hemma är jag rastlös. vore det inte för att kroppen inte är klar skulle jag börja jobba... men jag har fortfarande eftervärkar och får ont i magen vid ansträngningar, ryggen värker ännu (beror troligen på att jag inte är van att vara så här stilla) men jobbklar är inte kroppen ännu och jag är rädd att jag i början kommer bli hemskt trött om jag dessutom går upp på heltid på en gång...

Nu vet jag att det finns många som har det värre eller varit med om värre saker men detta inlägg handlar om mina tankar och mina känslor och om min (våran) situation, våra förhoppningar och drömmar!!!

Har lite svårt att greppa tiden just nu, känns makalöst sjukt att det är fredag idag.. jag har fortfarande måndag i mitt huvud... Petter stannade hemma idag med, kände som det var lika bra, nästa vecka tar i nya tag. Petter börjar jobba och barnen ska till förskolan, jag blir dock hemma en vecka till. Längtar samtidigt tillbaka till jobbet, vore skönt att tänka på något annat men jag ska börja med att åka och hälsa på dom först så får vi se hur det känns sen.

Vi lämnade barnen hos Ludde idag och åkte själva in till Birsta för att handla lite, mat, lite bra att ha, Petter behövde brädor och skulle köpa innertak till sin mamma. Blev lite julklappshandling, iår tänker vi verkligen snåla på julklappar för barnen fick så mycket när de fyllde år att de inte har så mycket som de faktiskt varken behöver eller önskar sig. Filip är därför nästan helt klart till medans Lukas har vi inte ens en aning vad vi ska köpa till...

Jag var in på ikea och köpte en ram och lite papper och grejer på panduro, tänker nämligen försöka göra en liten minnes tavla om Vidar med ultraljudsbilderna vi har.

Just nu ser jag fram emot morgondagen, då ska vi få mys främmande och baka lite pepparkakor. nu när man har barn måste man ju se till att bygga ihop lite traditioner ;)

Iväntan på att förlossningen skulle starta hade vi hyrt med en film... nämligen "Hur många lingon finns det i världen" eftersom det var den enda film jag kunde komma på som jag ville se... den var bra, sjukt bra faktiskt så där lagomt mycke skratt.. vi befann oss ju i en lite märklig situation... slutet kändes nog jobbigast då denna låt spelades fast en annan version...

Den är fin   

Läkaren som jag träffade i måndags, han som gav beskedet, ringde upp idag. För att höra hur det var med mig, svara på våra frågor och skulle även fixa så vi får en tid för efterkontroll om någon månad att se att allt ser bra ut. Talade om att hydropsen som bebisen hade (vattenansamlingarna) troligen beror på att foster varit dött ett par veckor... han talade även om att det var väldigt liten risk att de hittar någon förklaring till varför barnet dött och talade även om att det därför inte blir någon obduktion. Vidar kommer alltså nu att skickas vidare till Bollnäs för kremering. Känns faktiskt bra, vem vet har vi en himla massa tur kanske de hinner få ner honom i minneslunden redan iår??? Men det kanske är att hoppas på för mycket... just nu skulle det kännas bra att ha någonstans att gå, tror jag...

Jag pendlar väldigt mycke nu, stark ena sekunden, gråter nästa... tappar bort mig själv mitt i meningar och känner mig allmänt förvirrad. Att jag sovit väldigt lite de senaste dygnen börjar sätta sina spår. rätt tungt att ha vildingarna hemma också så blir nog skönt för oss alla att vila oss från varandra en stund då barnen ska på förskolan, Petter ska jobba några timmar och själv ska jag nog göra så lite som möjligt.

Idag har vi haft besök av både Cajsa och Carro och lille Eddie. Har lite bilder på Eddie som jag ska ta och ladda upp lite senare, han var en riktig lite gladfis idag, han var riktigt med och tittade idag och kändes inte alls så där liten pyttebebis längre. Ännu större blir han ju när Nisse och Idahs bebis tittar ut när som helst.

Linn och Tindra kom ner och hälsade på, skönt att få träffa Linn efter allt som hänt, hon väntade ju tillsammans med oss då vi faktiskt bestämt att hon skulle få vara med på förlossningen och se vårat barn födas fram. Nu blev det inte så denna gång då jag absolut ville bespara Linn denna smärta!

Ett barn väntas ju faktiskt inte bara av mamma och pappan, vi var många som väntade tillsammans och vi är absolut inte ensamma i våran sorg.

  Jag hoppas att ingen är rädd för att komma och hälsa på oss, ni är mer än välkommen, det är faktiskt nu vi behöver er som mest   

Tänk vad underbara barn kan vara, deras sätt att hantera sorg och vilka frågor dom har. jag har förklarat så gått det går för Filip vad som hänt, inte för inveckad men ändå utan att utelämna allt för mycket information heller. han blev mest bekymrad över att han ska bli sjuk eller blåsa bort där uppe i himlen... han har dessutom fått ett namn nu.

Vidar

Vidar är ett gammalt nordiskt namn, i den nordiska mytologin heter Odens son vidar. Namnet kan tolkas som "han från skogen" (skogsman) eller skog och vi tyckte det passade våran familj. Otroligt svårt att hitta ett namn som känns rätt men detta känns faktiskt bra! För min egen del känns namnet även som det ställe där han nu är eller dit han begav sig...vidare... till det okända, det vi inte vet något om men där vi alla i allafall får ha våra egna förhoppningar och tro vad vi vill om.

Kuratorn har ringt och vi har bestämt att han ska kremeras och begravas i minneslunden vid kyrkan där Filip och Lukas är döpta, tyvärr kommer det troligen inte ske förrän till våren men vi får besked när det är gjort. Kuratorn skulle undersöka vad som händer nu på sjukhuset om prover kommer tas och om de kommer obducera honom. Hon tyckte det var lite konstigt att läkaren inte tagit upp sånt med oss redan men jag tror att läkaren tyckte det hänt lite för mycket det senaste dygnet för oss att de helt enkelt lämnade den biten för stunden.

Har fått bröstmjölk nu trots tabletterna men jag hoppas det ger med sig snart. Allt känns faktiskt bättre nu när barnen är hemma, kanske för att vi biter ihop lite extra men framför allt för att det går bara inte att vara ledsen när vi har det allra finaste vi har här hemma, må vi sörja det vi förlorat men vi är överlyckliga över det vi har! Vi har fått sörja själva jag och Petter så det var helt enkelt ett naturligt nästa steg att få hem barnen nu. Syster har varit hit och hälsat på, kändes skönt att prata om lite annat också. Filip och Axel lekte medans Lukas tog en sen vila i vagnen.

Natten har varit tung, chocken har släppt och jag gråter ohejdat, vi har pratat om att ge bebisen ett namn för att lättare kunna prata om honom göra det verkligare för oss och för barnen.

Men hur ger man ett redan dött barn ett namn??? Inget tycks passa... vi hade ett tilltänkt men det känns helt fel just nu... vi trodde ju båda två att vi väntade ännu en pojke.

 Båda barnen är ju väldigt insatta i att vi väntade en bebis, klappade på magen, pratade om hur liten den är etc. att den ska växa och att magen ska bli stor innan den kommer ut. Lukas är för liten för att förstå vad som nu händer men Filip som funderar på döden lite då och då förstår ju så klart. Att mamma och pappa blir ledsen, säkert blir han det också. Sist vi pratade om döden handlade det om att han är rädd att Findus (kattungen) ska dö, bli påkörd av någon bil eller liknande men sist frågade han även om barn kan dö och jag svarade honom ärligt att: "Ja barn kan dö, dom kan göra sig jätte illa, bli sjuka och ibland vet man inte varför barn dör..."

Jag satte mig igår och letade någon passande bok och hittade en som verkar funka. Den heter jag känner en ängel av Cecilia Svensson.

klicka på bilden för att komma till bokus.se där kan man provläsa boken.

Cecilia har en ängel i himlen. Änglar har vingar så att de kan flyga ner och hälsa på oss. De kan lägga en tröstande hand på våra axlar när vi gjort oss illa. Men mest av allt tycker de om när vi skrattar och är lyckliga. Att ha en ängel i himlen betyder också att man saknar någon, och ibland blir man väldigt ledsen... (För varje såld bok går 5 kronor till bokens egen fond hos Barncancerfonden)   

Böcker är ett utmäkt sätt att bearbeta sorg på tillsammans med barn, om man inte orkar prata som själva händelsen kan man prata om boken, man kommer barnen/barnet nära och det ges otroliga chanser till samtal.

Just nu känns det extra jobbigt att barnen på jobbet och en hel del föräldrar visste om graviditeten, jobbet blir inte en frizon som det ofta kan bli om man har andra saker som tynger hemifrån... men barn är raka och ärliga och som vuxen måste man faktiskt få bli ledsen inför barnen också så jag tror inte det blir några problem, nu är jag sjukskriven 2 veckor på heltid till en början och sedan kan jag börja jobba 50 % om jag vill... jag får börja jobba tidigare om jag vill men just nu känns det som ett rimligt mål att träva mot.

Idag ska vi hämta hem barnen, som jag längtar!!! Petter hade tänkt jobba men blev hemma idag med, det är helt enkelt för jobbigt ännu och han har inte heller sovit inatt.

Livet känns upp och ner och vi tar en dag i taget!!!