Åkte till jobbet som vanligt på måndagen trots att jag blött så gått som hela helgen och på jobbet proppsade mina kollegor på att NU ringer du vilket jag gjorde, både till barnmorskan, 1177 och sedan även gynkliniken på hudiksvalls sjukhus (man blir ju alltid hänvisad rind, dit istället...) fick en tid  på onsdag kl:19.00 (tydligen har de börjat med kvällstider också det låter ju praktiskt) dagen gick men eftersom blödningen tilltog ringde jag åter igen 1177 och blev hänvisad till akuten och sedan uppskjussad till gynkliniken. Fick komma in rätt omgående och jag såg själv under det vaginala ultraljudet att bebisen inte rörde på sig... förstod att allt var på tok innan läkaren ens talat om det för mig. Han sökte länge efter hjärtverksamhet men det fanns ingen och konstaterade att barnet varit dött ett par veckor t.o.m Alltså ett uteblivet missfall och min kroppen har inte förstått att fostret är dött och därför fortsatt vara gravid.

Kroppen har alltså börjat förstå i v. 17 och därav började mina blödningar. Nu började karusellen snurra som jag hade svårt att hålla mig kvar i... läkaren började informera vad som hända ska, sköterskor kommer in och jag får gå till en abortsköterska (hemsktnamn) för att planera när det hela ska sättas igång. Blir erbjuden att förlösas på förlossningen redan samma kväll eller vänta tills onsdag. Jag kände inte för att vänta... ringer Petter, mamma (som ställer upp och passar barnen så klart), syster och pratar av mig lite innan jag kör hem för att packa.

Petter hämtar barnen och mamma och pappa kommer och packar ihop vad de behöver och tar med barnen hem till sig. Jag och Petter förbereder oss för att åka på förlossningen, ringer lite vänner, skickar ut sms, stannar och hyr film och äter lite. Tog med den lilla bärbara dvd spelaren eftersom sköterskan förvarnat mig att det kan ta lite tid innan det startar.

Väl inne på förlossningen får jag fyra tabletter vaginalt, lite smärtstillande och en värmekudde. Tre långa timmar senare får jag två tabletter att svälja ner... ser på mer film och jag och Petter ligger och pratar *det här var lika tufft för oss båda* . Vi slumrar lite och jag börjar få lite molande värk, undersöks och får ytterligare två tabletter + smärtstillande (hela tiden värmekudden också) när det passerat tre timmar sedan föregående omgång. Nu är klockan halv ett ungefär och jag somnar äntligen på ruset av tabletterna. Vaknar en timme senare och nu har det satt igång på allvar får fruktansvärda värkar korta men täta och får en spruta med smärtstillande som hjälper lite, får lite mer smärttillande... strax efter tre går vattnet och nu kommer den jobbigaste biten för mig då jag inser att det är nära, snart är det slut på riktigt.

03:15 föds en liten liten pojke, ser ut som en "riktig" bebis med alla kroppsdelar färdiga. Så fin och konstigt nog ser han så fridfullt ut, att sorgen faktiskt lättar. Vi fick ha kvar honom på rummet så länge vi ville. Lugnt och skönt på förlossningen då vi var de enda som var där under kvällen oh natten och därför hade barnmorskan alldeles själva. En massa skiftbyten men de var alla gulliga och snälla. Kom en läkare för att titta till mig då moderkakan inte ville komma ut och jag därför fortsatte blöda. Slutar med att den dras ut med tång, den undersöks och den ser fin ut, en liten förkalkning men inget som direkt skulle förklara varför bebisen dog. Vill ändå inte sluta blöda och det blir ultraljud och bekräftas att något ännu blöder så jag sätts på dropp för att livmodern förhoppningsvis ska dra ihop sig och blödningen avta. Det gör den inte och vid halv sex beslutas att jag ska sövas och skrapas och då går det fort, ett par minuter senare ligger jag på operationsbordet och sövs av samma narkosläkare som sövde Filip under hans ljumsskbråcksoperation.

Träffar en klantig sköterska som frågar om hon får gratulera... både jag och sköterskan med från förlossningen fräser nej tillbaka och jag såg vad dåligt hon mådde av den samma komentaren som blev så fel. Samtidigt blev jag fruktansvärt ledsen och fick ångest. Så det var lite traumatiskt att bli sövd då jag hade frossa och grät okontrollerat, dom sövde mig lätt och jag vaknade strax efter att de var klart och fick sedan åka upp till förlossningen från uppvaket. Får antibiotika och ett nytt dropp.

Sov sedan fram till frukosten och därefter kom sköterskor och läkare för mer information, tabletter som hämmar produktionen av bröstmjölk. Vi bestämmer att kuratorn ska kontakta oss angående vad som ska hända med pojken (fostret), vi har lite val att välja mellan och sedan fick vi åka  hem. Kändes otroligt skönt att få åka hem då det precis till frukosten föddes ett barn inne på förlossningen och det kändes väldigt jobbigt just då att höra de där efterlängtade skriken som vårat barn aldrig fick chansen att ge ifrån sig :(

Vad som gått fel kan de inte svara på men bebisen hade lite vattenansamlingar på kroppen så det är troligen någon slags kromosomavvikelse (men det vet vi ju inte, mest spekulationer nu) men det är ju det som är trösten i allt det tunga. Det var inte meningen att detta barn skulle klara sig, naturen har skött sig själv men det är tungt, sjukt tungt men tiden kommer det lätta och just nu ska allt bara läka.

Tappade ju en hel del blod, tur att jag hade super järnvärde sedan tidigare *tackar mitt arbets för den delen, varierad kost på regelbunda tider och mycke broccoli* Fick en massa dropp för att få mig att må lite bättre men jag känner mig rätt svag och lika mörbultad i kroppen som efter en "vanlig" förlossning. Trött i rygg, höfter och i nacken antar att jag spänt mig rätt mycke, huvudvärk och det susar i öronen när jag reser mig upp pga blodet jag forlorat. Värmekudden hjälper bra mot eftervärkarna i alla fall och snart ska jag försöka sova igen. La oss och sov när vi kom hem så nu har vi vänt lite på dygnet.

Orkar inte...

Vi fick en liten liten kille, han såg så perfekt och fridfull ut det gör det hela konstigt nog lite lättare...

Vi är hemma, vilar, försöker sova även om det inte går, vi har varandra det är huvudsaken!!

Det här inlägget jag nu ska skriva är ett sånt jag alltid hoppats att jag aldrig skulle behöva skriva... Det blir ingen Maj bebis... var in på undersökning idag och det finns inget hjärta som slår, jag såg själv på skärmen att den lilla var helt stilla.

Hemma för att packa ihop lite saker snart ska vi åka in på förlossningen...

Fick en liten blödning imorse och valde därför att åka hem från jobbet och ta det lite lungt. Blir nojjig för minsta lilla även om jag försöker tänka rationellt så tar känslorna över hand :( Jag blir jätte rädd och orolig... fast det är min tredje graviditet tar jag inget för givet! Jag vet att man kan få mindre blödningar spciellt då man har en moderkaka som ligger lågt vilket jag vet att min gör även denna gång precis som med både Filip och Lukas, jag vet att slemhinnorna blir körare och man kan blöda lite för det också men det spelar ingen roll, jag (vi) längtar efter detta barn lika mycket som vi gjort på de andra två, vi blir lika oroliga fast vi borde vara rutinerade... men jag tar inget för givet... murphys lag tycks alltid drabba oss...

Även om vi lägtar efter bebisen så kan jag faktiskt inte njuta av graviditeten ännu... först var det ju väldigt osäkert att det ens stannat kvar något barn överhuvudtaget och sedan illamåendet och kräkningarna som jag gjort att jag gått ner massor i vikt (lite mer än 7 kg) och tappat all energi, lagomt till det släppte kom foglossningen som ett brev på posten (även om det fortfarande är under kontroll) och nu detta. Jag längtar tills ultraljudet för att få se att/om allt ser bra ut, få börja känna fosterrörelserna (nopp inte känt något ännu).

Skulle bara vilja stänga av känslorna lite för ett tag...  

Maken har haft ont i halsen i flera veckor och idag tog han tag i saken och fick en läkartid, visade bacilusker och fick pencillin... så imorgon hoppas jag det är resten av familjens tur att visa upp halsarna, eftersom våran förkylning bara går runt runt med ont i halsen till och från så behöver vi nog allihopa pencillin.

Ringde sjukhuset idag då jag fått en kallelse till kvinnokliniken utan att veta varför, visade sig att de flyttat på vårat ultraljud till en dag som inte alls passade :( Så nu blev det tyvärr uppskjutet 4 dagar :( Mycket tråkigt men inget att göra något åt men det fick veckorna om möjligt kännas ännu längre...

Ikväll blir det tidigt i säng dels för att jag är rejält ofärdig idag, jag gjorde ju på tok för mycket igår... att man aldrig lär sig :( Och för det andra för att jag öppnar imorgon och ska upp sjukt tidigt.

För att vända detta inlägg till lite positivt kan jag visa den fina Molo lurv fleeceoverallen jag köpt på tradera till liten i magen. Tradera har verligen små guldkorn som man ibland råkar gå på och man kan verkligen fynda bara man är lite envis :) Ofta har jag vissa plagg jag letar och rätt som det är dyker de upp till de rätta priset :)

Söndag och ingen vilodag här inte ;) Jag och Lukas tog oss en sakta men lång promenad längs byvägen tillsammans med Zanna och Alfonz. Barnen sov ovh jag och Zanna fick surr av oss var ju evigheter sedan vi gick senast. Var rädd att jag skulle få ont i fogarna men peppar peppar verkar det ha gott bra, hade foglossningsbältet på och gick i lugn takt så jag hoppas det känns lika bra imorgon :)

Har även skrubbat av nedervåningen lite, tvättat och märkt en massa kläder, det är något jag är rätt dålig på faktiskt trots mitt yrke... men så tycker jag att jag får skylla mig själv också om något försvinner ;) Tog och beställde lite namnlappar när jag ändå var igång, så irriterande med alla vantar som saknar märklappar så man inte kan skriva namn och mina stryklappar är slut :( De funkar rätt hyffsat men sitter inte alltid kvar så nu tog jag och beställde textilllappar och taggits då barnens förskola tipsat om de så tänkte jag att jag skulle prova.

Petter börjar ett nytt jobb imorgon och det är fortfarande oklart vilka arbetstider han kommer få, gruvar mig för att det ska bli tungt för mig igen och långa dagar för barnen, jag avskyr verkligen när man inte vet och kan planera upp vardagen :(

Hur som haver får man ju var glad att han har jobb, att jag har ett jobb, att barnen har en förskola dom trivs att vara på och försöka skjuta undan mina nojjor :)

Imorgon måste jag komma ihåg att ringa sjukhuset jag har fått en kallelse till förlossningen och känner mig mycket fundersam om varför????

Finns även på svenska HÄR!

Tidigare filmer

v.1-9

v.10-14

I torsdags gick jag in i v. 16

Har en rejäl kula redan ;)

Syns ju desto mer dessutom efter som det är typ bara kulan kvar... Nu när illamåendet börjar ge med sig och jag har inte kräkts på typ 10 dagar så lära nog vikten öka rätt raskt ;)

Känns iaf otroligt skönt att ha lite energi igen även om fogarna och ryggen värker framåt kvällen men inte värre än att ett varmt bad och vila kan råda bot på det :)