Idag inviger Edwin grodkläderna :)

Jag älskar svärmors stickningar. Långa skaft på strumporna gör att de sitter på plats, ännu bättre med snörningen på både strumpor och vantar!

Sen är de ju grymt fina också. Edwin växer så det knakar och har börjat använda sitt andra par strumpor :)

Lukas hjälper till att byta blöja på lillebror och utbrister glatt, "Ingen bajs men vilken stor pung han har"

Eftersom Edwin är tredje barnet så finns ju det mesta. Jag har sparat alla kläder vi köpt och kläder vi fått så i klädväg har vi så vi klarar oss, inga mängder faktiskt då jag lämnat iväg allt efter systers pojkar men oftast använder man samma kläder om och om igen och nu har jag ju torktumlare så då behövs inte lika mycket kläder :)

Till det här barnet har jag köpt moseskorgen som dyraste grej, den var visserligen rätt dyr också ;) Babyskydd fick vi köpa av min kusin för 300:- med bas och allt. Super pris då det är jätte fint!

Edwin i overall/åkpåse vi fått låna av faster Carro, super praktisk!

Sen har jag även köpt en babyinsats till ergo selen, nu var ju Edwin så stor att den knappt behövs ;) Men så var den inte så dyr heller.

Annars har jag typ inte köpt nått, lite kläder på tradera, bland annat den där fina stickade dressen från newbie som synts på några bilder. Och filtar då, ullfilten och rosa gallerfilten.

Bvc besök med Edwin idag som bara växer och växer. Har fet grädde i brösten ;)

2 veckor och 6 dagar är vikten 4800 gram och 55,5 cm, huvudet 37,7 cm.

Stor bebis!

Han har fått ett namn   

Idag hämtade vi hem barnen och kom överrens om att bebisen ska heta Edwin. Bvc kom och gjorde hembesök. Edwin väger nu 4220 gr så han har ökat jätte bra i vikt :) Jag har mycket mat så jag har inte varit orolig att han inte skulle ha gått upp. Han äter, bajsar och sover väldigt mycket. Har en längre vaken period mitt på dagen och en rätt sent på kvällen, annars sover han mest.

Eftersom jag inte blev sövd under skrapningen utan fick ryggbedövning kunde jag amma bebisen direkt när jag kom upp på förlossningen igen, skönt eftersom jag hade en mycket hungrig och ledsen kille där.

Efter längtad frukost, ingen gourmé frukost kanske men ack så gott i hungrig mage :) Petter som var tvungen att springa och växla pengar för att fylla i parkeringautomaten (funkade inte att dra kortet) köpte godis åt sin fru. Personalen la ner bebisen på mina ben medans jag åt frukost... funkade sådär... eftersom jag var total förlamad och kände ingenting och nådde honom inte... dessutom hade de glömt ge mig larmknappen... men som tur var kollade de ju till mig ofta så de var snart tillbaka ;) Eftersom jag hade ryggbedövning hade jag även kateter och behövde inte ens tänka på att kliva upp och kissa, det sköttes av påsen på sidan av sängen ;)

Tacka vet jag sängkontrollen, sån säng borde ju ALLA ha hemma, underbart ;) Sakta men säkert fick jag i alla fall benen tillbaka, lunch fick jag också och sedan fick jag hjälp att gå och duscha. Var tvungen att vila/sova en stund innan Petter hjälpte mig att klä på mig... medans han lovade mig att det inte skulle bli någon vana att han klädde på mig ;)

Det mindre roliga kan väll sammanfattas typ så här.. väckte Petter med lite smått panik i rösten: Petter jag blöder MYCKET, vi måste åka till sjukhuset... Petter frågade hur mycket... visade handen full med blod medans det forsade... då insåg Petter allvaret och blev riktigt rädd första gången... själv la jag mig ner på golvet och ringde sjukhuset. Slet åt mig ett ombyte och skötväskan och såfort svärmor och Ludde kom så åkte vi. Hann tänka många gånger på vägen in att vi skulle tagit ambulans istället eftersom jag kände hur blodet forsade och när jag klev ur bilen på sjukhuset rann det längst efter benen trots jätte binda. In i hissen och upp till förlossningne där de tog emot oss. Dom konstaterade fort att det här inte var bra och dom ringde jourläkaren som kom och kollade med ultraljud och bokade in operation så fort som möjligt. Andra gången Petter blev riktigt rädd var när jag skulle byta säng och de gett mig tabletter som skulle minska blödningen och ändå rann det längst benen och ner på golvet när jag reste mig upp och skulle byta sjukhussäng.

Dom förberedde så mycket de kunde uppe på förlossningen inför operationen (skrapning), satte dropp och kanalyler, stack mig i båda händerna men venerna var redan då för dåliga så fick bli armvecken. Dessutom masserade de hela tiden min mage för att livmodern skulle dra ihop sig vilket gjorde otroligt ont :( Men till slut fick de ge mig smärtlindring och det blev lite lättare att uthärda den smärtsamma behandlingen. Tredje gången Petter blev riktigt rädd var när de för miljonte (kändes de som) gången kollade mitt blodtryck och inte längre sa "blodtrycket ser bra ut" utan istället började viska med varandra och en barnmorska försvann ut ur rummet med fart var på läkaren plötslig befinner sig i rummet och berättar att NU ska vi ner till operation.

Nu i efterhand känns allt så himla onödigt... tänk om jag bara fått komma in när jag ringde till bb och berättade att febern inte ville ge med sig, att jag inte längre trodde det berodde på mjölkstockning... eftersom brösten kändes bra... eller när jag ringde på söndagen och fortfarande hade feber efter 6 dagar... om jag bara fått lämna ett ynka prov så hade de sett att jag hade en infektion, hade de klämt hade de kanske känt att livmodern inte dragit ihop sig som den ska... Men så är jag inte den som gnäller och klagar... jag uthärdar och är smärttålig...jag är tjurig... men ibland borde jag lära mig att stå på mig mer, när jag känner att något inte är rätt!!!